Dristig & Drabanterna släpper 1-maj-låt!

Som en liten tradition släpper Dristig & Drabanterna en låt till 1 maj och i år har bandet valt Imperiets ”Alltid rätt alltid rätt” i en tappning som står sig väl bredvid bandets övriga repertoar – och dessutom är en väldigt värdig tolkning av en klassiker. Efter ett lite längre glittrande (jag hoppas du förstår vad jag menar med ”glittrande” här, annars nvm) upptaktsintro sparkar låten igång med svajande elgitarr och drivande elbas. Snyggt!

Mattias Dristig Sång & akustisk gitarr, Micke Dahlvid Cajun, cymbaler, tamburin samt inspelning och mix. Kristoffer Åberg akustisk & elgitarrer samt elbas.



Nystås följer upp debutalbumet efter 20 år

Under 2018 års sista skälvande dagar släpper författaren och journalisten Michael Nystås sitt första studioalbum på 20 år, ”Det är som om våren slagit ut i mitt bröst” (Kulturföreningen Spökskivor mm).

Michael Nystås är bland annat känd som skribent för Aftonbladets nöjesredaktion, där han under åren 1992-2011 skrev artiklar och krönikor om dansbandsmusik och schlager. Hans egen musik ligger dock i en helt annan genre med förebilder som Ulf Lundell, Plura Jonsson och Magnus ”Vakna nu Anneli” Johansson.

– Gubbrock de luxe, kallar han det själv. Med svenska texter.

Nystås har skrivit egen musik i många år. Efter ett par numera preskriberade demokassetter – ett populärt format under 70- 80- och 90-talet – debuterade han 1998 med albumet ”Morristown” som liksom uppföljaren producerades av den etablerade vissångaren, allkonstnären och teaterregissören Dick Lundberg i hans studio i Nyköping.­­­

”Det är som om våren slagit ut i mitt bröst” innehåller 13 sånger tillkomna för att reparera ett krossat hjärta. De personliga texterna berättar i kronologisk följd om en kärleksrelation som aldrig blev av. De första raderna skrevs i oktober 2013, de sista bara några veckor senare.

– Sångerna handlar egentligen om en person jag träffade i sammanlagt fem timmar under en enda dag. Det kanske låter underligt hur ett så kortvarigt möte kan göra så stort avtryck, men jag behövde verkligen bearbeta mina starka känslor och min besvikelse efteråt för att kunna gå vidare, förklarar Michael Nystås.

Öppningsspåret ”Du gav inga löften” beskriver det enda mötet. Titeln är en liten blinkning till en av dansbandet Vikingarnas största 70-talshits, inga jämförelser i övrigt. Sedan fortsätter berättelsen i sånger som går från hopp till förtvivlan till hopp igen, fram till avslutningen ”Mild vinter” där sångaren står i ett novemberregn och åter kan se ljust på framtiden. Musikaliskt handlar det om rak och bredbent gubbrock med svenska texter i rakt nedstigande led från Ulf Lundell, Plura och Magnus Johansson. Jublande och livsbejakande popdängor samsas med vemodiga och finstämda rödvinsballader. De flesta instrument spelas av Dick Lundberg, men den skicklige musikern Anders Måreby  – bland annat känd från symfonirockbandet Unicorn – gästar på gitarr och mandolin i ett par av sångerna. På kör medverkar Sara Jensen och Emelie Sandberg. “Du behöver en man som dyrkar dej” är en duett med Dick Lundberg.

– Texterna kan också tolkas mer allmängiltigt och jag hoppas att de kan fungera som tröst och igenkänning för alla som någon gång upplevt olycklig kärlek, säger Michael Nystås.

Han är född 1971 i Finspång i Östergötland, men är bosatt i Partille utanför Göteborg sedan 1994, och lever numera i ett lyckligt särboförhållande med en förtjusande dam i Kortedala. Till vardags är han verksam som kommunikatör på Chalmers tekniska högskola, men i skydd av mörkret skriver han musik, dikter och böcker. Nystås har bland annat skrivit böcker om underhållaren Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och den legendariske nöjesjournalisten Tony Kaplan. Senast utkom han med en debattbok om den svenska mediebevakningen av USA:s president Donald Trump.

Det färska albumet har spelats in under loppet av fem år. Ett första smakprov, singeln ”Underkänd”, gavs ut i våras. ”Det är som om våren slagit ut i mitt bröst” släpptes digitalt den 27 december. En fysisk version planeras under 2019. Samtidigt med utgivningen återupplivas Dick Lundbergs smått klassiska skivetikett Kulturföreningen Spökskivor mm. Nystås nya album är det första som ges ut på bolaget på många år.

– Min debut släpptes också på samma etikett, så det känns som att sluta en cirkel. Det är förstås extra roligt att vi hann få klart uppföljaren innan 20-årsjubileet var över, avslutar Michael Nystås.

nystås_det_är_som_om_våren

  1. Du gav inga löften
  2. Levande man
  3. Timmarna jag fick i ditt land
  4. Inte tillräcklig
  5. Du behöver en man som dyrkar dej
  6. Det är som om våren slagit ut i mitt bröst
  7. Underkänd
  8. Ikväll flyger min längtan till dej
  9. Två glas likör och ett glas vin
  10. Hon är tillbaka i mitt liv
  11. Jag vill inte va vem som helst för dej
  12. Är det sant att jag ser dej?
  13. Mild vinter

Michael Nystås på Bandcamp

Albumet på Spotify

Overkligheten – ”Ljusare dagar”

Om Overkligheten är ett soloprojekt för Magnus Axelsson (Näsblod, Vänstersväng, Fredrik Johansson & Hundarna m.m.) eller om det faktiskt är ett band har jag inte lyckats lista ut, det här är i alla fall andra officiella släppet från konstellationen. Musiken är akustiskgitarrbaserad pop som rör sig i ett singersongwriterland med lite indiekänsla. (Två långa ord blev det där. Free of charge!) Jag måste säga att Overkligheten hittills imponerat. EP:n ”Ekarna på ön” hade ett suggestivt och snyggt titelspår som gav ordentlig mersmak, när den nu följs upp med ”Ljusare dagar” får vi en öppning med ett enkelt programmerat(?) trumkomp som sedan byggs på med en gitarrfigur, sång, bas och piano tills det känns som om den riktiga trummisen (Joakim Holm) vaknar till liv och bara måste spela med. Sången fortsätter växa till det förlösande gitarrsolot och sedan är det som om allt löses upp igen tills den ensamma trumtakten blir kvar. Snyggt, må jag säga. Jag kommer att fortsätta följa projektet med stort intresse. Länkar följer nedan.


https://open.spotify.com/embed/track/46MJfqUexmZzBkx1Am2EUd

Allehanda spaningar från nätet #2

Dristig & Drabanterna har släppt en singel; precis när november börjat kommer låten ”Oktober”, som bandet själva säger ”en ödesmättad hyllning till Dalarna, en sång om ensamhet och ny vänskap”. Förr i tiden, på albumens tid, var singlar oftast en av hitlåtarna från den kommande plattan, numera är det inte riktigt så. ”Oktober” tog mig några lyssningar att hitta in i men var väl värd ”besväret”.

På tal om Dristig och hans Drabanter vill jag också passa på att visa en fin liten pinal jag numera har i min ägo. Att ta upp kassettformatet känns både retro och spännande år 2018. En hyllning till det fysiska formatet säger de själva, jag bugar och tackar. Kassetten säljs endast på spelningarna och i en begränsad upplaga, får du tillfälle, köp den! Jättefint ljud och ett bra gig.

dristig_kassett

Erik ström – Eller Erik A Ström som han heter på Spotify har släppt ett nytt album, hans andra skiva i år, ”I skymningstid”. Jag är egentligen inte så förtjust att jämföra en artist med en annan, för alla som gör musik har sin egen ton, sin egen berättelse, men skulle jag förklara den här skivan för någon som aldrig hört den skulle jag säga att den rör sig lite i samma musikaliska landskap som Toni Holgersson.  Jag gillar Eriks grejer, kolla gärna upp honom!

erik_strom_i_skymningstid

Emil Lundin har jag skrivit om tidigare, då angående hans projekt Broken Body, nu är han aktuell igen med skivan… Här vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva riktigt, för Emil har släppt inte mindre än sex album i år – och det bara under eget namn. Men okej, senaste skivan heter ”Heart of Silver – Mind of Gold” och jag tycker att det är en fin idé att kolla in hans grejer också, hans musik tilltalar mig, framförallt musikaliskt; sången är på engelska och då tenderar jag att inte lyssna lika noga på texterna.

emil_lundin_heart_of_silver

Själv jobbar jag med lite av varje nu, det har blivit lite sessioninspelningar för Youtube och jag har gjort dem med elgitarr den här gången. Är rätt förtjust i att göra sånt, det blir som att spela in en livespelning – fast med bra ljud. Mitt största projekt är dock vännen Michael Nystås skiva, innehållande 13 sånger. Det blir bredbent rock och snygga popballader i en fint sammansatt blandning – om jag får säga det själv. Avslutar därför med min tolkning av en av Mickes tidigare sånger, ”Dom avtryck du satte” från november 1998.

/Dick Lundberg

Konstertrapport: Källviks trädgård 4/8-2018

För tredje året i rad anordnades konsert i trädgården till familjen Källviks hus. För mig blev det dock första året och det första som mötte mig var en stor, orange, handmålad skylt och en klassisk ”bajamaja”.

DSC02532

Trädgården fylldes snabbt och var och en kunde ta en plats under något av trädgårdens alla äppelträd.

DSC02483
Trädgården var full av människor, filtar och picknickkorgar.

Först ut var en Johan Johansson som var var på hugget och, precis som vanligt, hade ett mellansnack fullt av berättelser, humor och politik. Skojigast var nog när han spelade ”Sofias arga visa” från ”Folk och rövare i Kamomilla stad” som sammanfattning över hur politikernas almedalstal låtit under sommaren.

DSC02478
Johan Johansson har varit ett stående inslag på spelningarna i Källviks trädgård. Här dock sittandes.

Ellinor Brolin var en ny bekantskap för mig, spelade kvällen till ära tolkningar av fantastiske Kjell Höglund och gjorde det bra. Kjell har ju sitt väldigt karaktäristiska och oefterhärmeliga stuk som inte liknar någon annans; när man tar han sånger och gör något helt annat av dem får sångerna nya och spännande dimensioner. Hans sånger kan nog inte spelas för mycket. Jag ser fram emot att höra Brolins höglundplatta när den kommer ut.

DSC02491
Ellinor Brolin och Johan Johansson.

Per Persson behöver egentligen knappast någon presentation, men för mig var det faktiskt första gången jag såg honom live, med eller utan Pack. Det som blir tydligt i ett akustiskt gig så här är vilken stor låtskrivare Persson är. Och vi fick höra skojiga berättelser och anekdoter från hans långa karriär. Repertoaren innehöll allt från ”Hanna” till ”Stenad i Stockholm” från senaste plattan.

DSC02525
Per Persson solo kunde leverera klassiker efter klassiker.

Formatet att arrangera konsert i en privat trädgård så här är förstås fullkomligt lysande. Att arrangörerna dessutom lyckats med att få så stora artister på plats är en bedrift, kan man tycka. (Både Stefan Sundström och Ola Magnell har varit på plats tidigare år.) Nu är det inte min grej att ge betyg på saker och ting, men OM jag hade pysslat med sånt skulle Källviks få 5 solar av 5 möjliga.

Uppdatering: Glömde totalt nämna att undertecknad spelade två sånger som outro till kvällen. En grej gjorde jag dessutom med min gode vän Henrik Källviks som är en av arrangörerna; vi spelade ”En bok om mej” som brukade finnas med i vår repertoar på det glada 90-talet när vi sjöng på såväl krogar som gator och torg. Bjussar på en bild på mig och Henrik. Håll till godo!

DSC02494

/Dick Lundberg

Konsertrapport: Festival Mångskapet 25/7-2018

På Fåfängan i Nyköping var jag själv med och arrangerade Festival Decimal några år och vet därmed att det är en ypperlig plats för ändamålet. Kanske den allra bästa om man inte vill växa sig större än att ha några hundra besökare på en kväll. Först ut vid halv tre på eftermiddagen var Agnes 4, en jazzkvartett som kretsar kring Agnes Perssons instrumentala låtar. Jag blir alltid så imponerad av musiker som kan spela sånt här, en bra start.

DSC02362

Philip Fritz har jag sett förut och förutspått en ljus framtid som låtskrivare och artist. Nu har han nyligen släppt vad som formellt kan betraktas som ett debutalbum på artistägda skivbolaget Branschen som bland annat Johan Johansson ligger bakom, men jag köpte några helt fantastiska grejer han hade släppt innan det. När vi pratade lite innan på festivalområdet berättade han att han gör mest spelningar med band numera, men att han var själv just den här dagen. Han är bra ensam också, men det skulle verkligen vara kul att se honom med hela bandet nästa gång.

DSC02370Philip Fritz

DSC02382
Konstinstallation som flyttade runt på området i olika poser. Alva Josefsson heter konstnären.

DSC02383
Spelschema, del 1

DSC02384.JPG
Spelschema, del 2

Kristian Anttila har jag sett på Fåfängan förut och även om jag inte hittat in i hans musik riktigt än (det handlar nog bara om att jag ska ta mig tid att lyssna ordentligt) så har han en smittande scenutstrålning och förmågan att få en publik att må bra i hans sällskap. Spelningen i onsdags var inget undantag. Få artister känns så närvarande och avslappnade på scenen som Anttila, för honom är det inget konstigt att dra ur sladden ur gitarren och promenera runt i publiken och spela unplugged en hel låt. Han tog till och med ett varv förbi hos entrépersonalen som stod stationerade en liten bit från scenområdet.

DSC02394
Kristian Anttila

DSC02398
Ännu ett konstverk signerat Alva Josefsson. Det här såg lite spöklikt ut, speciellt när det blåste till.

Lilja var initiativtagare till festivalen och stod själv på scenen runt halv åtta. Lilja var bra redan för flera år sedan när jag hörde henne första gångerna, men hennes uttryck har med åren blivit skarpare och hon blir ett med sina sånger så fullkomligt att man måste tro på varenda ord hon säger.

DSC02411
Kristian Antilla borde, med sitt yviga framträdande, varit den som varit svårast att fånga på bild, istället hade jag svårast att få till en skarp bild på festivalgeneral Lilja i aktion. Den här blev bäst – och här syns lite publik också.

Ordljud var en helt ny bekantskap för mig, improviserad musik och text, på pappret ett helt omöjligt projekt, men i praktiken hejdlöst roligt. Jag tänker att hela bandet hänger på just dessa fyra personligheter som hittat en harmoni tillsammans och (och i alla fall i mitt huvud) känner varandras musikalitet ganska ingående. Ibland märker jag hur Linnea Svedmyr (piano) försiktigt känner på toner till någon basgång Gabriel Lundh (bas) kommit upp med och Elias Ortiz (trummor) smyger med slagen för att hitta rätt tillsammans med de andra, nästa gång räknar Ivar Fors (tal/sång) in, 1-2-3-4 och så är alla med på bollen direkt. Berättelserna växer hela tiden fram i dialog med publiken. ”Kan jag få ett ord?”, ”Vem är det som kommer?” och liknande. Känslan av att få uppleva en helt unik föreställning är smått fantastisk. Se dem om du inte redan gjort det! Har du gjort det, se dem en gång till!

DSC02420
Improvisationskonstellationen Ordljud, fångade i ett av alla oväntade ögonblick. Ivar Fors har fått öronkåpor för att han inte ska höra vad Gabriel Lundh kommer överens med publiken om.

DSC02425
Eugene Sundelius Von Rosen läste dikter på caféscenen. Sara Sheikhi tog vid strax efter, tyvärr blev bilderna på henne så mörka att ingenting syns. Fin och intim stämning infann sig i det mörknande Fåfängan.

Hela festivalen genomsyrades av ett väldigt fint och varierat program med många minnesvärda framträdanden. För mig blev dock den allra största upptäckten Hannah Alvå vars akt blir svår att förklara helt rättvist. Ljudlandskapen tillsammans med rösten, texten och de sparsamma men effektfulla rörelserna gjorde det till en upplevelse jag hade svårt att slita mig från. Det märks att hon lagt stor omsorg vid att lyfta fram sina berättelser på precis det sätt hon vill. Och det fungerar.

DSC02439
Hannah Alvå

Efter Hannah Alvå intog Isak Nobel + Bobby Hira + Donald Love scenen i cirkus en halvtimme R’n’B. De meddelade att det var deras första spelning med konstellationen och trots lite premiärgigsskavanker hade de helt klart någonting som kommer att kunna bli ännu bättre när de nötts mot en publik några vändor till. Låtarna var det inget fel på och de fick beröm av flera efter spelningen, det förtjänade de. De hade en skön stil på scenen och det var kul att se dem. Bilderna blev tyvärr mörka och gryniga, istället får ni höra hur de låter i studioversion på Soundcloud.

Uppvärmare till bandet Mama Sonic var poeten Johnny Brott, en figur jag gärna hade sett som egen punkt och lite längre. Bandet var kvällens ösigaste programpunkt och det kändes rätt skönt vid tidpunkten. Bäst var när publiken ville ha extranummer och de låtar som basisten var inrepad på var slut och en av gitarristerna snabbrepade in en låt till med basisten. Det lät faktiskt hur bra som helst.

DSC02460
Johnny Brott.

På slutet fick vi se uttrycksfull dans av Hanna Tebrand och slutligen tog DJ Señor Amor över och när jag lämnade området var dansen och festen i full gång bland de tappra som fortfarande var kvar.

hanna_tebrand.png
Hanna Tebrand

Som helhet var det en fantastiskt fin dag och kväll och jag skulle kunna hänga upp mig på detaljer här och var, men nöjer mig med att konstatera att den kärlek som genomsyrade hela kalaset var värd tusen gånger mer än den ynka hundring man fick lämna i entrén innan man gick in.

/Dick Lundberg

Broken Body – ”Doctor”

Instrumentalmusik brukar jag inte lyssna på ofta ska jag säga direkt, och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla genren, men ”fusion” dyker upp i mitt huvud under första låten. Progressiv rock är nog inte heller helt fel tänkt när jag hört lite mer. Hur som helst handlar det alltså om uteslutande instrumental musik; trummor, bas, gitarr och klaviatur. Att jag hittade den här skivan var mest en slump. Genom att en av hjärnorna bakom projektet, Emil Lundin, figurerar i mitt Facebook-flöde fladdrade omslaget till den här skivan förbi på min skärm och jag blev genast nyfiken.

broken_body_doctor
Bevisligen ett skivomslag helt i min smak.

Förutom Emil förtäljer Facebook-sidan att det finns en till upphovsman, Tomislav Hegol, vem som gör vad kan vi bara gissa oss till, men jag har förstått att Lundin själv är något av en multiinstrumentalist. Om det finns fler musiker inblandade framgår inte heller, så jag antar att dessa två spelar allt. När jag lyssnar på materialet händer det någon gång att jag tror att någon snart ska ta sångmikrofonen och börja sjunga, men inte ofta, det är intressant som det är, en strid ström av varierade rytmer och melodier. Gitarr och trummor är de instrument jag tycker får mest utrymme vid en första lyssning, det gör ingenting. Trummorna får mig att tänka på Aynsley Dunbar, en av mina absoluta favorittrummisar, gitarrerna är både kompetent spelade och har en smittande lekfullhet. När jag lyssnar på låtarna igen börjar jag också hitta snygga basgångar här och där, jag tror det är en skiva man behöver spela några gånger för att upptäcka allt, det händer så mycket.

Välspelat med mycket livekänsla och en ganska utsökt 70-talsdoft blir det om jag ska sammanfatta. Jag kommer nog att återkomma till den här skivan någon sådan dag då jag annars kanske hade satt på Jefferson Airplane, Jethro Tull eller tidiga Journey, för det är lite i det musikaliska universumet jag skulle sortera Broken Body utifrån mina referenser. Inte pjåkigt alls!

”Doctor” på Spotify

/Dick Lundberg