Sista ”Elsa i underjorden” – rapport

”Elsa i Underjorden” fanns under tio års tid mellan 1998 och 2008 och det var en oerhört viktig scen för många av oss som på ett eller annat sätt hade kopplingar till muiknätverket Spökskivor/…och himlen därtill/Ljuv Musik (ett kärt barn som hade många namn). Spindeln i nätet för ”Elsa i underjorden” var Ingemar Ragnemalm aka ”Den siste entusiasten”, självklart var det också han som drog ihop den här återföreningen tio år senare. Anledningen var, som jag berättat tidigare, att Elsas Hus nu läggs ner. Från 15:00 på eftermiddagen till 19:00 hade vi på oss, något som skulle visa sig bli precis lagom.

ingemar_ragnemalm_foto_dick_lundberg
Ingemar Ragnemalm.

Först ut på scenen var Ingemar själv och att se honom där igen var grymt, jag fick nästan en tår i ögat. Trots lite ljudproblem i början så var det oförglömligt med klassiker som ”Ovisan”, ”Som en golfare” och ”Polisbil”. Några av Ingemars paradnummer saknades, tex ”Wannabe” och ”Jag samlar Pokemon”, men på 30 minuter kan man inte hinna mer än ett fragmentartat urval när man sitter på en sådan låtskatt. Inhoppen med Teodor var hemskt roliga för oss som var med när en liten ”Tedde”, 4 eller 5 år ofta var med Ingemar på scenen, tex på festival i Grytgöl år 2000. Självklart framfördes ”Polisbil” av far och son, precis som förut, nu också med bas, spelad av Ragnemalm den yngre.

teodor_ingemar_ragnemalm_foto_dick_lundberg
En suddig bild är också en bild… Teodor och Ingemar Ragnemalm.

Peter Trygg var näst på tur. I infördiskussionerna i gruppen Ljuv Musik på Facebook hade Peter uttryckt lite oro för att vara ”rostig” gällande sina visor, men på scenen märktes ingenting av det. Istället fick vi se en Peter Trygg i högform med några av sina bästa låtar, ”Som ett troll” förstås som blivit något av Peters signaturmelodi och ”Min son” som brukar vara svårt att låta bli att bli gripen av och förmodligen Peters starkaste låt, i alla fall om du frågar mig. Peters röst har alltid varit hans bästa tillgång, så även den här gången.

peter_trygg_foto_dick_lundberg
Peter Trygg.

Efter Peter gick en liten del av bandet Mama Viol på, (av den klassiska sättningen från förr var de hälften,) Martin Vilcans och Jocke Grafström. Det blev av naturliga skäl mest sådana låtar som Martin brukar sjunga (och som han skrivit) men vi fick också höra ”Dubbelmoral” som är signerad Mathias Olsson. ”Se och förfäras” var fin att få höra, även Ingemar Ragnemalm-covern ”Jag samlar Pokemon”. En bra spelning med några för mig nya låtar. Kul! När man skalar ner ett band så här tycker jag att texterna går fram lite mer, det är inte fel ibland.

mama_viol_foto_dick_lundberg
Mama Viol-ish.

Hanna Young (tidigare Trygg) som också var en oerhört viktig figur för ”Elsa i underjorden” när det begav sig (”skvallertant” etc.) kom med några dikter på engelska. Hanna fick också av Ingemar äran för att ha varit en stor del i att dra folk till spelningarna under den tid då konceptet gick som bäst. Det äger förmodligen sin riktighet.

hanna_trygg_foto_dick_lundberg
Hanna Young, ”Elsa i underjordens” egen skvallertant.

Hanna skriver bra och oftast oväntat, jag uppskattar hennes poesi mycket!

skiva_till_ingemar_emelie_sandberg
Skivan ”Den Enständige Entusiastens Enastående Epistlar” överlämnades.

Så var det dags för artikelförfattaren själv, dvs Dick Lundberg och Fredrik Johansson. Vi inledde med kanske det viktigaste, att överlämna en skiva vi gjort till Ingemar som tack för allt han gjort för oss genom alla år. Bara en sådan sak som att han skrev så omsorgsfullt om våra skivor, även om det ibland var skivor som bara fanns i tio exemplar var så oerhört betydelsefullt när man kämpade här nere i undergroundvärlden på 90- och 00-talen. Med hjälp av gamla inspelningar med Ingemar som jag hade kvar i gömmorna (och även ett par liveupptagningar) hade jag och Fredrik hjälpts åt att arrangera några av Ingemars låtar. Resultatet blev ”Den Enständige Entusiastens Enastående Epistlar” som består av 9 annonserade spår och 2 extra på slutet.

dick_o_fredrik_foto_emelie_sandberg
Dick Lundberg (jag själv) och Fredrik Johansson.

Sedan gjorde vi vårt gig som i huvudsak bestod av låtar från förr, Teater Tellus”, ”Man ska va nöjd”, ”Klas åker till Grekland”, ”Horn”, Kung Midas”… Vi hade hemskt skojigt ihop på scenen och jag hoppas att det nådde ut! Vi annonserade också att en uppföljare på Lundberg & Johansson ”Visor i otakt” kommer att släppas, i alla fall senast år 2025. Den som lever får se. Som teaser spelade vi första låten vi gjort till plattan, ”En katt och en hatt”.

olov_hamilton_foto_dick_lundberg

Sist ut var Olov Hamilton som också noterade att han blev den allra sista att spela på ”Elsa i underjorden” någonsin. Olov Hamilton är ett energiknippe på scenen och har ett alldeles unikt sätt att skriva texter som jag tycker är oemotståndligt. Han inbjöd till allsång i tungvrickaren ”Alla städers centra”, något som förstås inte föll väl ut. Vi försökte, men det gick för fort. 😛

På det hela taget var det en oerhört fin och värdig avslutning som väckte många fina minnen – och skapade några nya. Kanske väcks något nytt ur det här, kanske inte. Den som lever får se, som jag brukar säga.

/Dick Lundberg

Lite videofiler (uppdateras efterhand):

Dick Lundberg & Fredrik Johansson – ”Kung Midas”

Dick Lundberg & Fredrik Johansson – ”Svin”

Typ Mama Viol – ”Visa för världen”

Peter Trygg – ”Aurea Mediocritas”

Annonser

Elsa i Underjorden – sista giget!

elsas_hus_26_maj_2018

Elsas Hus och ”Elsa i underjorden” var ett tillhåll för många av oss i undergroundmusikvärlden ett antal år runt 2000 och framåt, nu fick vi höra att Elsas Hus lägger ner, så Ingemar Ragnemalm som var pappa till våra evenemang när det begav sig spottade i nävarna och rodde ihop ett sista gig. I övrigt tror jag affischen säger det mesta, ett gäng av oss som var med kommer för att tacka av ett fint kulturhus. Jag och Fredrik Johansson lirar ihop, det brukar bli skojigast så.

Video: Janne Olofsman & Skinnpaj – ”DNA-karusellen”

Idag bjuder jag på en video, beskrivningen säger att den är från Näsåker 29/8-2009, Janne Olofsman med bandet Skinnpaj. Jag kommer att skriva mer om Janne som tyvärr lämnade oss för fem år sedan; hans musik får inte glömmas bort! För mig personligen var Janne en musikens mentor, han gav mig alltid respons på mina grejer, alltid ärligt och konstruktivt, berättade vad jag kunde göra istället om något inte fungerade. Och vilken liveartist han var! Det var alltid glädje och dans på de spelningar jag var på, och han hade en publik som oftast dök upp när han spelade, i alla fall i Stockholm. Jag hoppas att något av hans unika utstrålning slår igenom i det här klippet, han var en av de där människorna som hade förmågan att omedelbart märkas när han klev in i ett rum. Musikaliskt var han alltid noga med detaljer – även att det skulle låta bra live; han nöjde sig aldrig med något halvdant, kunde kassera material som jag själv kunde tycka lät hur bra som helst. Å andra sidan var jag alldeles för snabb med att släppa grejer kan jag tänka nu – att jag borde ha jobbat ett varv till, det gäller egentligen det mesta.

Låten ”DNA-karusellen” går att ladda ner på albumet ”Best of Olofsman” som Janne själv publicerat på sin hemsida här.

Georga – ”Banjo”

georga_banjo

Georga, eller George Gustafsson, bland annat med bakgrund som organist/gitarrist i bandet 23 Till, har nyligen släppt ännu ett soloalbum. Ännu ett då det är en produktiv artist jag nu tänkte skriva några ord om; på Spotify kan man sedan 2008 hitta inte mindre än 9 fullängdsalbum, inte sällan album med 19 låtar eller mer.

Skivan ”Banjo” presenteras kort och gott som ”Ten songs in english” på artistens hemsida och det kan jag förstås inte säga emot. Vi som hört Georgas tidigare album är vana vid att det mesta han gett ut är på svenska, här gör han sina egna versioner av bland Bob Dylan (”Blind Willie McTell”), Doors (”Not To Touch The Earth”) och John Cale (”Chinese Envoy”), uppblandat med traditionella folksånger som ”Wayfaring Stranger”. Albumets titel kan inte heller den sägas fara med osanning då just banjo spelas flitigt i produktionen. Jag klagar inte, banjo är ett fantastisk instrument som här får en central roll i både mix och arrangemang.

Det första som slår mig när jag lyssnar på den här plattan är hur ledigt och självklart Georga rör sig bland de här sångerna, nästan som om de vore hans egna. det spelar ingen roll att jag hört ”She’ll Be Coming Round The Mountain” säkert hundra gånger förut, jag hör den gärna för hundraförsta gången när den görs så här bra, nästan så man hör ett litet stänk av Tom Waits i den. (Det är förstås inte helt långsökt då artisten tidigare tolkat Waits – på svenska.) Helheten är inte heller den så dum, precis den där lagom mixen av singersongwriter och country som gör att man bara måste älska Neil Young när han är som bäst.

Georga och hans musik rör sig i allra högsta grad underground med egna skivbolaget Primary Rock Records och tillhörande Primary Rock Studio. Har du råkat missa hans grejer rekommenderar jag att börja med den här plattan idag och sedan köra några av plattorna på svenska också. Gillar man det är det en bra idé följa facebooksidan för att få löpande info, den uppdateras ganska frekvent.

Värt att notera är också att Stina Berge ligger bakom omslagskonsten, bara en sån sak…

Albumet ”Banjo” på Spotify

Hemsida

Dristig & Drabanterna – ”Kallt”

dirstig_drabant_kallt

Mattias Dristig kan man med rätta kalla både eldsjäl och kulturpersonlighet. Kring milleniumskiftet fanns hans visor på hembrända skivor på undergroundscenen, numera ges skivorna ut av egna skivbolaget Vildhallon. Ja, skivan då. Det här är visprogg med inslag av framför allt country, snyggt producerad, men med en underliggande ”skitighet” och mycket live-känsla. Akustisk gitarrer, cajuntrumma, fiol, banjo, piano och en skvätt blås, fint levererat av Drabanterna som är Kristoffer Åberg och Micke Dahlvid, men också fina gäster: Annelie Johansson, Anders Ahlerup och Camilla Hederstedt.

Titelspåret ”Kallt” inleder albumet med en snygg kontrast mellan det medryckande kompet och textens uppgivenhet. Fiolen är smittsamt catchy till textrader som ”Jag vattnar mina växter med salta tårar” och ”Alla är köpta, kvar finns bara kyla”. Bra öppningslåt!

”På ett tåg” är betydligt långsammare, en resa av ensamhet med hopp vid resans slut, en väntande kamrat i en odefinierad kamp. Camilla Hederstedt gör ett snyggt körjobb här och som sätter mycket av stämningen i låten.

Då är ”Kom inte och säg” rakare, en besk uppgörelse med låtsad vänskap tillsammans med en catchy gitarrmelodi som följer låten igenom. Ett bra spår.

”Uppstudsige Jack har genomskådat systemet” och ”Trianguleringsboogie” är två ganska raka kommentarer angående svensk politisk debatt senare år. Personligen är det så här jag uppskattar Dristig mest, det märks att han brinner för det han berättar.

Skivans sista spår ”Uppbrott” är en sådan där lång ballad som kräver sina lyssningar för att komma till sin rätt, men med mycket att upptäcka i både text och musik.

Som helhet är det en bra platta, om än lite kort för en fullängdare – och lång för en EP. Å andra sidan är kanske tiden för dylika format förbi. Och en CD går lös på rimliga 80 spänn. Och det är förstås ett album för dig som uppskattar politisk musik med bett. (En bristvara idag, om du frågar mig.) Dristigs texter går inte många omvägar, han säger det han tycker behöver sägas, åtminstone ger han mig det intrycket.

”Kallt” på Spotify

Köp CD:n från Vildhallons webshop