Broken Body – ”Doctor”

Instrumentalmusik brukar jag inte lyssna på ofta ska jag säga direkt, och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla genren, men ”fusion” dyker upp i mitt huvud under första låten. Progressiv rock är nog inte heller helt fel tänkt när jag hört lite mer. Hur som helst handlar det alltså om uteslutande instrumental musik; trummor, bas, gitarr och klaviatur. Att jag hittade den här skivan var mest en slump. Genom att en av hjärnorna bakom projektet, Emil Lundin, figurerar i mitt Facebook-flöde fladdrade omslaget till den här skivan förbi på min skärm och jag blev genast nyfiken.

broken_body_doctor
Bevisligen ett skivomslag helt i min smak.

Förutom Emil förtäljer Facebook-sidan att det finns en till upphovsman, Tomislav Hegol, vem som gör vad kan vi bara gissa oss till, men jag har förstått att Lundin själv är något av en multiinstrumentalist. Om det finns fler musiker inblandade framgår inte heller, så jag antar att dessa två spelar allt. När jag lyssnar på materialet händer det någon gång att jag tror att någon snart ska ta sångmikrofonen och börja sjunga, men inte ofta, det är intressant som det är, en strid ström av varierade rytmer och melodier. Gitarr och trummor är de instrument jag tycker får mest utrymme vid en första lyssning, det gör ingenting. Trummorna får mig att tänka på Aynsley Dunbar, en av mina absoluta favorittrummisar, gitarrerna är både kompetent spelade och har en smittande lekfullhet. När jag lyssnar på låtarna igen börjar jag också hitta snygga basgångar här och där, jag tror det är en skiva man behöver spela några gånger för att upptäcka allt, det händer så mycket.

Välspelat med mycket livekänsla och en ganska utsökt 70-talsdoft blir det om jag ska sammanfatta. Jag kommer nog att återkomma till den här skivan någon sådan dag då jag annars kanske hade satt på Jefferson Airplane, Jethro Tull eller tidiga Journey, för det är lite i det musikaliska universumet jag skulle sortera Broken Body utifrån mina referenser. Inte pjåkigt alls!

”Doctor” på Spotify

/Dick Lundberg

Annonser

Fredrik Johansson & Hundarna – Reliiiiiiskalas ”Nya tider”

Det var fem år sedan sist, nu är Fredrik Johansson & Hundarna tillbaka med sitt femte studioalbum. Det hela skulle så klart firas och detta skedde på självaste nationaldagen.

DSC02308
Fredrik Johansson och Joakim Holm.

Sedan ”Habors Bro”, bandets första skiva från 2006, har mycket hänt. Och inte. Samma sättning som när bandet började och det är fortfarande lätt att känna igen sig Fredriks värld (för det är Fredrik som skriver de flesta av låtarna, dock inte alla – ”Marginalen” från nya skivan, berättar Fredrik från scen, är skriven av Magnus Axelsson). Samtidigt verkar han ha en aldrig sinande ström av låtar varav ganska hög procent har hitpotential. Bästa spåret på skivan är nog ”Höghusens herrar” om du frågar mig. Du gjorde inte det? Nähä.

DSC02317
Martin Södling hoppade in istället för Magnus Axelsson.

Magnus Axelsson kunde tyvärr inte vara på plats, men hans ersättare för kvällen, Martin Södling, är knappast någon ny bekantskap för den som följt Fredrik Johansson genom åren; Martin fanns med redan i gamla punkbandet Pottan Flyger på 90-talet och har dykt upp då och då med Fredrik på scenen sedan dess.

DSC02333
Fredrik Johansson, Joakim Holm och Julia Sundholm.

Publiken som fysiskt var på plats var inte särskilt stor, men det märktes inte på spelglädjen. Dessutom hade livesändningen redan samma dag mer än 300 visningar, så nog fanns det publik alltid. Det blev en hel del gamla klassiker från scenen, lite magert med material från nya skivan kanske, men det är okej. Jag hade förmodligen gjort likadant, ett gig är ett gig är ett gig…

DSC02320
Viktor Levin på bas som sig bör.

Det officiella kalaset blev ganska kort, men sedan hade jag ett schysst efterhäng med bandet innan jag tog tåget hem. Vill man köpa plattan så ges den som vanligt ut av Troglodyt Produktion, både som CD och digitalt för olika näthandlar out there.

live_fb
En stor del av releasekalaset var livesändningen som hade betydligt fler besökare än det fysiska kalaset.

johansson_nyatider.png
Skivan, med omslag av Mike Larsson.

That’s all folks, som Porky Pig säger. Tills nästa gång: Keep out of trouble, and mind the cat.

/Dick Lundberg

Allehanda spaningar från nätet #1

Mycket händer hela tiden på nätet och jag tänkte gå igenom några intressanta saker, lite så där i förbigående. Here goes.

Staffan Hellstrand (kanske inte direkt så underground som det jag brukar skriva om, men jag har inte lovat att vara super-duper-konsekvent) har släppt ett nytt album, ”Svaret på allt”, och efter att ha kört några låtar kan jag bara konstatera att det låter riktigt lovande. Klart intressant produktion och ljudbild!

Fredrik Johansson & Hundarna ställer till med releasekalas för nya skivan ”Nya tider”, det hela går av stapeln på självaste nationaldagen på något ställe som heter Hålan i Norrköping. Jag har försökt ta reda på var det ligger, men Google undrar om det inte i själva verket är så att jag är på jakt efter en kille som heter Håkan Hellström… Här är i alla fall ett litet klipp där Fredrik Johansson själv annonserar det hela samt sjunger en snutt från varje låt. Jag har hört skivan i sin helhet, den innehåller några framtida Johansson-klassiker!

Dristig & Drabanterna som jag tidigare skrivit om har jag upp en ny video, visserligen är det nu en hel månad sedan, men jag tycker att det här är så bra att jag gärna vill peka lite på den i alla fall. I min värld är nog det här det allra vassaste jag hört från Dristig.

Vidare lyssnar jag just nu också på Erik A Ströms skiva ”Inom mig” och det ser ut att bli en recension vad det lider. Recension förresten, jag vet inte om jag ska kalla det så, för mig är det så förknippat med att jag ska sitta som någon slags expert och bedöma vad någon gjort rätt och inte. Jag vill lyfta grejer jag tycker är spännande, därför skriver jag recensionsliknande artiklar om skivor, men jag kallar det nog hellre just artiklar.

Om man nu bestämmer sig för att missa releasekalaset jag skrivit om ovan så kan man istället bege sig till en manifestation för mångfald i Nyköping och spana efter Musikkollektivet Tistel, eller åtminstone nästan hela bandet. 14:00 startar det.

That’s it för den här gången. Ta hand om er där ute och glöm inte att supporta din lokala undergroundmusiker. 🙂

/Dick Lundberg

 

Musikkollektivet Tistel – ”Den Där Förbannade Skivan”

Det här bandet har gått under lite olika namn, ”Tistel”, ”Tistlarna”, och här ”Musikkollektivet Tistel”; vilket som är det slutgiltiga och officiella namnet kan de nog bara svara på själva. Men musikkollektiv är nog en ganska rättvis benämning, för medlemmar har lite kommit och gått, och flera av dem har andra band eller soloprojekt vid sidan om. Det betyder också att de är många låtskrivare, vilket innebär att materialet spretar ordentligt i stilar och karaktär, speciellt eftersom sångare och språk kan skifta lite från låt till låt. När jag skriver om den här skivan (som enligt Spotify släpptes 18 mars 2018) har en hel del förändringar skett i gruppen sedan inspelningarna gjordes.

musikkollektivet_titel

Till själva skivan då. Eftersom låtarna är så annorlunda behöver jag skriva om dem var för sig. Öppnar gör ”Maria kom tillbaka”, kanske enligt tekniken vi-lägger-hitten-först i gott-köp-syfte, för det här är rejält medryckande. Ska man tro videon till låten (går också bra att se inbäddad här strax under) är det Anders Ericson som spelar en catchy bas i inledningen och sedan växer låten till ett slut som är svårt att sitta still till. Sjunger gör Linda Bjerkhagen som inte längre är kvar i bandet och därför inte med på bild, låten är skriven av Mattias Lindh.

”Maria kom tillbaka” – officiell video:

Kom ihåg mig” är skivans andra spår, en ganska rak, vispunkig sak som rent musikaliskt får mig att tänka på både Imperiet och Dead Kennedys.

I ”Jag är så glad” får vi blues signerad Linda Bjerkhagen, där titeln står i tydlig kontrast mot musikens karaktär, något som gör att jag blir nyfiken på texten och vill lyssna ordentligt vad den handlar om. Jag gissar att Anders Ericson är den som spelar de 70-talsdoftande soloslingorna här. Tillsammans blir allt ett skönt nummer.

Somebody new” är snygg pop där både Linda och Anders sjunger med en refräng som sätter sig. Som låtskrivare krediteras ”Tistel” i texten till videon.

”Somebody new” – officiell video:

Som nummer fem på skivan hittar vi ”Ticket to hell” som en av gitarristerna, Anders Ericson, ligger bakom. Nu är vi tillbaka i blues och det här är också ett av skivans starkaste spår. Jag gillar hur sticket för in en helt ny känsla i låten utan att kännas malplacerat. Snyggt!

Ticket to hell – officiell video:

A scent in the room” höll jag på att missta för ett mellanspår, en sådan där låt som är helt okej, men som man inte sätter på skivan för. Efter några lyssningar börjar jag upptäcka en ursnygg sångmelodi och så växer den till något betydligt mer än så. Johan Sundberg sjunger.

Avslutningen blir ”Sylta ner dig själv”, den enda låt på skivan som Richard Karlsson sjunger, en låt som han dessutom själv skrivit. Här finns en schysst oslipad charm och känslan av ett musikkollektiv förstärks av ännu en ny röst.

Sammanfattningsvis är det här en rolig skiva att lyssna på och för mig som gillar band som Jefferson Ariplane – som också var kända för att blanda stilar och sångare – så fungerar det fint. Jag har vissa problem med band och artister som växlar mellan svenska och engelska, åtminstone på en och samma skiva, men låt gå. Det stör mindre när låtarna även musikaliskt är så här olika.

”Den Där Förbannade Skivan” på Spotify